Strumpbyxor förr
Strumpbyxor är en trikåvara för kvinnor som är en typ av strumpa som sträcker sig från midjan ända ut till tårna. Termerna strumpa och socka härstammar från det äldre engelska språket som inte används längre.
Efter att den övre delen av byxan tagits bort blev de resterande delarna kallade för “socka” och “strumpa”. Under århundraden har sockor och tights burits separat som fot- och strumptäckanden. Efter andra världskriget började modedesigners att binda samman trosor till strumpor. Detta skapade en ny form av trikåvaror som nu finns att köpas i butiker. Fastän deras elementära syfte var att skydda och försköna den kvinnliga kundens fötter och ben används nylonen inom andra områden, såsom exempelvis benstöd för fotbollsspelare och som filter inom kemin.
Väldigt få tidigare omnämningar av den kvinnliga strumpan existerar eftersom det ansågs länge opassande att diskutera kvinnors ben bland allmänheten. Den första ännu existerande diskussionen av ett klädplagg som påminner om dagens strumpbyxor kretsar runt en sorts åtsittande strumpa som bars av unga män i Venedig nedanför korta jackor under 1300-talet. De var gjorda av silke och var oftast färgade och broderade. Äldre män i Venedig ansåg att dessa var extremt oanständiga. En av de tidigaste omnämningar av den kvinnliga strumpan framträder bland Drottning Elizabeth I register. Efter att hennes skrädderska presenterade ett par svarta silkesstrumpor för henne blev hon full av beundran över dess lenighet och hon begärde fler och fler, sedan dess bar hon endast strumpor gjorda av silke.
År 1589 försökte Reverend William Lee patentera den första virkmaskinen men blev avslagen av Drottning Elizabeth eftersom hon tyckte att Lees maskin inte kunde framställa så pass lena strumpor vilka hon hade importerat från Spanien. Lees strumpor var raka motsatsen, de var grova och skrovliga. Lee förbättrade därför sin maskin så den kunde tillverka lenare strumpor men Elizabeths efterföljare James I nekade även hans andra ansökan om patent. Den här gången handlade det om att han var rädd för att denna maskin skulle ersätta en stor mängd engelska symakare och göra dem arbetslösa. Efter Lees död byggde hans bror en virkmaskin som kom att bli en stor succé och användas i flera århundraden framöver.
När William Cotton uppfann den första automatiska virkmaskinen år 1864 infogade han flera av de viktigaste dragen från Lees design, exempelvis används fortfarande den skäggiga virknålen i många moderna virkmaskiner. Den har fått sitt namn från den finkorniga öppna haken i virknålen liknandes hår i en mans skägg. Denna skäggiga virknål måste användas med en knapp som kan stänga haken då den bildar en ögla. Denna typ av virknål är perfekt för strumpor eftersom den producerar mindre öglor och förutser alltså en bättre och desto enklare vävning. Bomullstyg av maskiner med raka stänger skapade platta lager av tyger användandes stygn som ett kontinuerligt garn. De sattes senare in i virknålen som därefter sydde fram och bak i horisontella rader. Genom att öka eller reducera antalet virknålar som knöt samman olika portioner av strumpor kunde arbetarna variera tjockleken av tygerna. Desto fler virknålar desto tjockare blev tyget som producerades. Broderingen började från toppen av strumpan med ett kantband eller en tjock remsa där kvinnor kunde fästa sina strumpeband. För att anpassa foten och vristen gjordes tyget av strumporna extra tunna på botten medan tyget på hälen förblev tjockt för ett dubblerat syfte. Efter att tyget togs bort från “bomullstygsmaskinen” blev det manuellt format och sömmat från den bakre sidan för att skapa så kallade “fashionabla strumpor”.
Man började även producera sömlösa strumpor under mitten av 1800-talet, de var gjorda på runda maskiner som virkade tubor av tyg där separata fot- och tådelar blev därpå fästade. Fastän dessa strumpor var mycket attraktivare då de inte speglade några synliga sömmar lagrades dem på knäna och vristen eftersom runda maskiner inte kunde tillfoga eller sluta stygn som Lee- och Cotton-maskinerna kunde. Det var inte förrän under andra världskrigets period då två utvecklingar gjorde det möjligt att producera strumpor som hade en bättre passform. Först och främst förbättrades de cirkulära maskinerna så de kunde virka strumpor i ett stycke. Mer betydelsefull var Dupont Companys uppfinning av det syntetiska materialet kallat för nylon. Efter att det hade sytts in i en tub kunde nylontyget hettas upp och formas så att det därefter höll sig i samma form även efter otaliga antal olika stretchningar och tvättar. Trikåvaror gjorda av denna fantastiska vara presenterades för allmänheten år 1940 och dess omedelbara popularitet gjorde ordet “nylon” till synonym för strumpor.
Emellertid då kriget påskyndade utvecklingen av nylon ökade även begäran på det. Under det tidiga 40-talet erbjöd trikåvaro-industrin sockor istället för strumpor. Ankeln, en kort bomullssocka blev den provisoriska ersättningen favoriserat från majoriteten av kvinnor. Dock då kriget kom till sitt slut och nylon var än en gång tillgängligt återvände de kvinnliga kunderna till att köpa nylonstrumpor. Under 60-talet sjönk kjollängden rejält vilket resulterade i ett ökat behov på längre strumpor och modedesigners skapade vad vi nu kallar för strumpbyxor genom att fästa underbyxorna till strumpan. Till skillnad från att anpassa alla nedre varianter till varandra behöver strumpbyxor inte vara upphällda av strumpeband eller strumpebandbälten förut använda för att säkra strumporna. Strumpbyxorna var uppfunna och nylon blev en modeaccessoar som väldigt få kvinnor kunde leva utan. Strumpbyxans roll i samhället spelade en stor roll vilket kan speglas i den vitfärgade arbetskraften där strumpbyxor anses som en fundamental del i en anständig arbetsklädnad.
